torsdag 18 januari 2018

Kortsiktighetens kultur

I går röstade EU parlamentet igenom ett ödesdigert beslut för naturen, förnyelsebar energi skall öka och det skall ske genom ett större uttag av biobränslen från skogen. Beslutet kommer att leda till ökad avskogning över hela världen, efterfrågan på biobränslen är stor och här vinner återigen ekonomin över det sunda, långsiktiga tänkandet. Dessutom baseras beslutet på ett allvarligt feltänk, biobränslen likställs med förnyelsebara källor som sol- och vindkraft trots att vedeldning avger mer koldioxid till atmosfären än fossila bränslen.



Denna gamla stubbe, övervuxen med mossa, lavar och svampar betingar numera ett ekonomiskt värde sedan EU igår slog fast att även stubbar är förnyelsebara källor och kan omvandlas till biobränsle. Det finns inget som är så levande som ett dött träd eller en gammal stubbe i vår natur. Denna stubbe innehåller massor av liv, förutom den växtlighet den härbärgerar lever miljoner småkryp av den i dess olika stadier. Till slut har den förmultnat till jord, trädets sista bidrag till det som skall fortsätta att gro och växa i myllan. Om man förstår detta blir man full av respekt, ja, till och med vördnad över hur naturen under miljoner år utmejslat förutsättningar för liv, för den biologiska mångfalden som sägs vara mänsklighetens viktigaste resurs.


Det som skett i Sverige de senaste 50 - 60 åren skiljer sig inte från de regnskogsavverkningar som pågår på andra håll i världen. Den dominerande metoden är kalhygge, ibland kallad "den svenska modellen" där man hugger ner naturskogar och återplanterar med växtförädlade träd. Vi ser dessa monokulturer överallt, granplanteringar där alla träd är lika gamla och i samma storlek. Marken som den ursprungliga skogen växte på är svårt sargad och ett kalhygge avger koldioxid till atmosfären under många år framöver eftersom det mesta kolet ligger bundet i marken. När naturskog ersätts av granplantering har man även radikalt förändrat förutsättningarna för biologisk mångfald.


Över 80 procent av Sveriges skogar har huggits ned och ersatts med virkesåkrar. ( Källa; Mikael Karlson Konsten att hugga träd och ha skogen kvar) Den enda typ av skog som fortfarande har en gynnsam bevarandestatus är fjällbjörkskog där kalhyggen inte tillåtits. Med det nya beslutet som togs av EU igår kommer attackerna att komma även på de sista delarna av svensk skog. Halva Sveriges skogsareal är inte äldre än 25 år i snitt, en mycket kort tid för ett träd och för en natur att återhämta sig. En naturskog är full av liv, insekter, fåglar, däggdjur och även de som står högst i näringskedjan, våra rovdjur och rovfåglar. Alla har de en plats och en uppgift i ekosystemet och bidrar till den biologiska mångfalden, vi människor skulle nog kalla det för ett sinnrikt samarbete. Alla bidrar och allas bidrag behövs. Även det som sker under jorden har en stor betydelse för det som vi ser ovan jord. Svamparnas mycel finns överallt i jorden och är sammankopplade med trädens rötter, kallas att leva i symbios där båda är vinnare. Mycelet som är sammankopplat med trädens rötter levererar det som träden inte förmår, bryta ner berg, sand och grus till näring. Som tack får svamparna socker som träden producerar genom fotosyntesen. Under miljarder år har evolutionen skapat detta sinnrika system för överlevnad, ett system som brutalt avbryts vid ett kalhygge.


Den här sorgliga synen har vi nog alla sett, en högstubbe heter det. Vid kalhyggen är man skyldig att lämna några avkapade högstubbar, det kallas för "generell naturhänsyn" ett deprimerande monument över mänsklig dårskap. Tanken är att lämna lite livsutrymme kvar i den skändade marken och kanske kan en och annan solälskande insekt hitta livsbetingelser i den döda stubben men att kalla det för "generell naturhänsyn" är ett hån om något till all den död som kalhygget har åstadkommit.

Är detta ett pris vi vill fortsätta att betala? Det finns inget svar på den frågan, var och en måste själv ta ställning. Naturen med allt det liv som lever där är de som betalar för vår överkonsumtion och girighet, om man skall tala klartext. Ingen har  hitintills betalat räkningen för vad det kostar, den kommer förstås men belastar generationer efter oss - om vi har tur.

God litteratur i ämnet ; Konsten att hugga träd och ha skogen kvar förf. Mikael Karlsson


onsdag 10 januari 2018

En dag i januari månad

I går kväll sänkte sig en tjock dimma över nejden, det var värmegrader som någon gång under natten övergick till kyla.

På morgonen visade termometern - 6,5 grader, himlen var blå och solen steg upp bortom skogen, det blev en strålande dag, som gjord för en promenad i den vackra naturen.

Dimman åstadkommer små underverk när kylan får göra arbetet efteråt, hela naturen blir inbäddad i små iskristaller. På altanen hittade jag en frusen spindelväv, en optimistisk spindel som lagt sitt nät men det är dåligt med myggor och flugor vid denna tid på året så vad kan ha inspirerat detta bygge ? Eller är det en sista rest från sommaren som inte synts förrän nu?

Överallt hade den fuktiga dimman frusit till is, på marken, på trädens grenar och på fjolårsgräset.



Nere på gärdet gnistrade iskristallerna i solen så även hundlokan visade sig från sin bästa sida.


Ännu inget skyddande snötäcke i naturen men än finns massor av tid för snön, vi behöver den för den vattnar marken och tillför den nödvändiga påfyllnaden av grundvattennivåerna.
Härom dagen såg jag ormvråken här nere på gärdet, den har uppenbarligen bestämt sig för att inte flytta söderut i år. Den brukar anlända i mars, först av alla flyttfåglar.





Sparsamt med färger i naturen men ett fruset nypon lyste rött i solskenet


Bäcken som rinner ner från berget brukar alltid vara frusen på vintern. Det är på våren vid snösmältningen som vi hör porlandet från bäcken och vattnet som rinner ut i ett stort dike på sin färd mot Mälaren. Men nu porlar bäcken högljutt och djuren i naturen hittar vatten.



Inte så ofta vi ser vackra solnedgångar här men igår eftermiddag strax innan mörkret föll färgades himlen av solens sista strålar innan den försvann bakom skogen.

måndag 8 januari 2018

I miniatyrernas värld bland mossor och lavar

I Sverige finns drygt 1000 arter av mossa, mossorna är oftast gröna växter


Lavar är en dubbelorganism mellan svamp och alg och kan vara gråa, röda, svarta eller vita


Mossor sprider sig med sporer som produceras i sporhus

Mossa saknar rötter och tar upp vatten och näring direkt till cellerna från regn, dagg och dimma


Lavar tål inte luftföroreningar, lite olika känsliga beroende på art


Om lavar plötsligt försvinner på en plats kan det vara en signal om att miljön inte mår bra


 Mossor består av två generationer, den gröna som vi ser tydligt och den sporproducerande som växer ut från den gröna delen och består av sporhus


Om mossor och lavar skulle försvinna..


..skulle alla småkryp och svampar som lever i och av mossorna och lavarna också försvinna, både mossor och lavar är fulla med liv i olika former.


Även de i nästa led skulle försvinna och näringskedjan påverkas negativt


Jordarna skulle bli fattigare på humus


Om torvmossarna försvann skulle koldioxiden i atmosfären stiga drastiskt och i sin tur påverka klimatet. Mängder av kol finns bunden i torvmossarna och bör stanna där.


Vittringen av stenar och berg skulle avta och jorden bli näringsfattigare


Så även om man är liten till växten har man en stor betydelse för livet på jorden.

måndag 1 januari 2018

Det här med bilder och sånt

En ny dag, den första på det nya året. På ett sätt känns det gott att vi nått så här långt men jag har ingen önskan om att allt skall gå fort. Jag är ingen ungdom längre och för varje år som går  läggs 365 dygn till min ålder så varför gå omkring och önska att allt skall gå så mycket snabbare? Dagen idag kommer aldrig tillbaka och det är väl bra det för nyårsdagen 2018 är regnig och mörk, termometern visar på 2,9 grader.

Jag har fått en ny hobby. Det började med att jag var så trött på min fotografering, allt såg ungefär likadant ut år efter år. Jag klickade på autofokus, stod på samma ställe i trädgården, samma vinkel, samma ljus och följaktligen blir bilderna likadana. Jag har en mental barriär när det gäller ny teknik, har svårt att lära mig den, förstår inte logiken bakom. Men det var bara att välja, sätta igång eller stagnera. I bloggvärlden finns så många duktiga fotografer och jag fick en riktig knuff framåt och inspiration finns att hämta från alla välkomponerade bilder på olika bloggar.

Att ta bilder i motljus ger en speciell effekt, här en Rhododendron med mosskuddarna som bakgrund. Bilden är inte perfekt men bättre än vad jag normalt åstadkommer.


Barrväxter är relativt lätta att fånga, bra övningsobjekt för man måste tillåta sig att lyckas också, att vara snäll mot sig själv för att hålla intresset levande.



Så gav jag mig på att ställa in fokus manuellt, man kan reglera på kameran var man vill att fokus skall ligga på bilden.  Här valde jag ett större fokus men mitt på bilden, det blev inte så bra, nej. Bilden är hyfsad men den lilla grenen som sticker upp mitt på bilden blev suddig. Men trots felet så upplever jag att det generellt blir bättre bilder med manuell inställning, kanske en illusion. Jag har inte riktigt den kunskapen ännu att recensera bilderna.


Men till och med en så alldaglig växt som vanligt blåbärsris kan bli lite spännande med olika ljus och inställningar.



Den ovälkomna ormbunken örnbräken, som är ett riktigt ogräs där den får fäste är värd en egen bild när solen träffar de vissnade bladen.


Att ge sig in i miniatyrernas värld bland mossor och lavar är alltid en utmaning. Man måste ner på marken för att komma tillräckligt nära. Även bakgrunden är enormt viktig, den får inte vara störande och påträngande, ett större fokus ger bättre bilder eller färre delar av fotot som blir suddiga.





Den sista bilden är inte bra, skärpan är dålig och hamnade på ena sidan. Till sist några mossiga bilder av stubbar som jag släpat med mig från skogen och som nu är helt övervuxna av mossor och lavar.


 
Den här får väl också komma med, en lövfällande Rhododendron med gröna bladknoppar och som inger hopp och drömmar om den kommande våren.


HA EN TREVLIG FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!

fredag 29 december 2017

Gott Nytt År - utan smällar!

Bild Olle Arvids
Ett tänkvärt gästinlägg på bloggen från min vän Olle

Snart är det nyår, och massor av raketer kommer att skjutas upp omkring tolvslaget – och på alltför många håll under hela dagen eller flera dagar. Det är konstigt att fyrverkerier fortfarande är tillåtna för privatpersoner, med tanke på vilken skada de kan göra och hur skrämmande många upplever dem. Både människor och djur.
Jag tänker ofta mest på de vilda djuren, inte minst rådjuren som jag brukar mata under vinterhalvåret. De brukar ofta glömmas bort i sådana här sammanhang, men jag lider djupt med dem när smällandet drar igång på nyårsnatten. Även om jag bor ”mitt i urskogen” (tycker folk) ligger det en del hus och gårdar häromkring, och överallt ska det förstås skjutas raketer. Det måste vara ett helvete för de vilda djuren att inte ha någonstans att ta vägen när det smäller lika mycket från alla håll. När vilda djur flyr i panik kan de hamna var som helst, även på trafikerade vägar eller blanka eller svaga isar. För några år sedan berättade en vän om att två vettskrämda älgar hade rusat över vägen framför hennes bil när hon körde hem från sitt nyårsfirande. Hur många fåglar som dör av chocken när det smäller nära deras sovplatser i träden lär vi aldrig få veta.
Lantbrukets djur har det också jobbigt. Mina vänner på en hästgård i närheten tar alltid in sina hästar i stallet tidigt på nyårsaftons kväll, och sätter på radion för att effekten av smällarna utanför ska bli mindre. Tyvärr har inte alla vett på att göra det, och alltför ofta läser man om kor, hästar eller får som har skadat sig så svårt att de måste avlivas efter att ha flytt från raketsmällar på nyårsnatten.
Att hundar och katter lider är välkänt, men inte mindre allvarligt för det. De flesta hund- och kattklubbar, djurskyddsföreningar m fl kan ge råd om vad som är lämpligt att göra för dem. Man bör till exempel rasta hunden i god tid innan smällandet börjar, dra för gardinerna och sätta på musik, leka med hunden för att göra den uppmärksam på annat osv. Inte gulla och tycka synd om hunden, för då förstärker man intrycket att smällandet är farligt.
Det är inte bara djur som lider av smällandet. Många människor är också skotträdda, och för flyktingar från krigshärjade länder kan hemska minnen väckas till liv. För att inte tala om vad som kan hända när ”leksakerna” hanteras oförsiktigt. Snart skriver tidningarna åter om bränder, ögonskador osv. Dessutom sprids väldiga mängder av tungmetaller rakt ut i luft och vatten med fyrverkerierna.
Till min glädje kommer flera kommuner att ställa in sina fyrverkerier i år, och i stället bjuda på en lasershow. Ett utmärkt initiativ som fler borde följa efter! Tysta (eller åtminstone ”knallfria”) och miljövänliga alternativ finns säkert, som kan ge en minst lika häftig upplevelse som ett fyrverkeri. Och som inga två- eller fyrbenta vänner behöver vara rädda för. Fram för mer sådant!
Gott Nytt År allihop!

onsdag 27 december 2017

Hur definieras våren?

Innan julhelgen hade ett stabilt snötäcke lagt sig över nejden, inte några stora mängder men tillräckligt för att lysa upp denna mörka årstid.


Några dagar med gråväder och dimma åtföljdes av en dag med strålande sol och några minusgrader, den fuktiga luften frös till is på träd och buskar, glittret var bedövande vackert i solskenet.




När julen närmade sig steg temperaturen och på julafton visade termometern + 7,5 grader och gråvädret var tillbaka med nederbörd som föll som regn, hela helgen har det regnat och inte ens under nattens timmar visade termometern på minus. Det var varmare än det brukar vara under tidig vår så om det inte varit för bristen på ljus så kunde det ha varit vår.


Enligt SMHI är det svårt att hitta en meteorologisk definition på vår, det finns ingen vedertagen internationell standard. Våren är en process och det är omöjligt att säga att våren anlände ett bestämt datum men man gör ändå ett försök och säger  att den meteorologiska definitionen av vår är att dygnsmedeltemperaturen skall vara stigande och över noll grader men under 10 plusgrader.


Om dygnstemperaturen är över 0 grader men under 10 grader är det ett dygn med vårtemperatur. Om värmen håller i sig under en hel vecka betyder det att våren anlände det första av dessa dygn. Men, det finns ytterligare ett villkor, våren kan inte anlända innan den 15 februari vilket är den tid då temperaturen i genomsnitt är som lägst i södra Sverige. 


Om det inte varit för datumgränsen skulle våren ha anlänt till Hagtorpet innan jul för vi har fortfarande plusgrader dygnet runt. 


Trots svårigheterna att definiera vårens ankomst gör SMHI ändå ett försök att sätta ett datum när våren normalt brukar anlända till vårt långa land;

* Kiruna 1 maj
* Östersund 11 april
* Stockholm 16 mars
* Malmö 22 februari



 Våren under de senaste 150 åren 




Vårens (mars - maj) medeltemperatur beräknad för 35 stationer spridda över Sverige. Röda staplar visar högre och blå lägre temperaturer än medelvärdet för perioden 1961 - 1990. Den svarta kurvan visar ett utjämnat förlopp ungefär motsvarande tio-åriga medelvärden.

Källa; SMHI